50 år efter att Merit Hemmingson släppte de tre albumen Huvva, Trollskog och Bergtagen har hon tolkat om dem – musiken har skrivits om, låtar har fått nya namn, tonsättningarna har förändrats – på nya skivan Huvva! Vad tiden går. I februari får du höra resultatet på UKK.
Merit Hemmingson är en 81-årig matriark, kompositör, organist och sångare från Jämtland. Hon har ägnat livet åt att utforska och konstruera sitt eget musikaliska landskap, som både böjer och utmanar genres på sätt som ofta skapat svallvågor. Hennes personliga uttryck har sedan 60-talet skapat ett unikt utrymme i svensk musikhistoria där jazz, grooverock och folkmusiken möts. Merit har genom hela sin karriär rört sig framåt med ett starkt egensinne och lyhördhet inför musiken och hon har samarbetat med såväl The Ark som Beppe Wolgers, spelat på stora jazzscener i New York och turnerat runt om i Sverige och Norge. Hennes långa erfarenhet bjuder in till ett sällsynt konstnärligt djup, som svindlar sig ner genom snäva grottor och uti storslagna saltvattenskatedraler.
För 50 år sedan släppte Merit sitt klassiska album Huvva, tätt följt av Trollskog och Bergtagen. I isoleringen som bedövade oss 2020, öppnades ett fönster där tidens varande plötsligt kunde ifrågasättas och bearbetas – och ett halvt sekel senare lyfter hon upp sin musik och skakar om den på nytt.
Den 10 december släpps det nya albumet Huvva! Vad tiden går, där Merit djupdykt i ett förändrande vatten och tolkat material från de tre storverken utifrån vem hon är idag. I detta har musiken skrivits om, låtar har givits nya namn, berättelserna har tonsatts annorlunda och på många sätt blivit omformade till något nytt och eget. Mellan ljudvågorna framträder det tydligt hur hennes konstnärskap och musikaliska uttryck har utvecklats över decennierna, och att själen är sig lik i sitt finstämda vemod. Merit visar oss känslan av att vilja sträcka ut handen och vända på stenar som legat orörda sedan urminnes tider, bara för att få en glimt av vad som nu finns därunder.
”Tiden går och den drar med oss i sina underströmmar. Här finns en tyngd i melodierna som viskar om skiftande jordplattor. Orgeln dånar som havet, den nöter klippor, stenar och undervattensberg och formar dem till något nytt. Tonerna av ett arbete i reflektioner, att förlora sig i tankar om havets storhet och omfång. Havet och konsten, tillsammans håller de ett djup som aldrig sinar. Det lugna i vilsamhetens stiltje möter det ofrånkomliga i tidvågens kraft. I det bräckta djupet möts vi.”
