De sex dansarnas kroppar är lika nakna som scenrummet som omger dem och till pianotoner av Chopin framför de en minimalistisk och avskalad koreografi. Utan av tveka inför att visa upp exponerade kroppar på scenen skildrar koreografen Daniel Léveillé den mänskliga existensens sårbarhet.
Det handlar om sexualitet och behov av närhet, men lika mycket om alienation och ensamhet. I The Modesty of Icebergs visas kroppen upp som ett kliniskt objekt, och betraktaren tvingas på så sätt konfronteras med sin egen voyeurism. Skakande muskler och dallrande kött blir bevis på det omöjliga i strävan efter perfektion.
Daniel Léveillés konstnärskap har ofta kretsat kring den mänskliga kroppen och dess rörelser, och i The Modesty of Icebergs tränger han djupare in i ämnet. Genom enkla och repetitiva rörelser lyfter Léveillé fram såväl skörhet som kraft i den här kompromisslösa och vackra föreställningen.
